Chronique dans Sound of Music (Suède) par Joacim Nyberg. Avril 2014

Parole Plongée, slutligen, är en lågintensiv piano-trio med en viss ECM-touch ; det är luftigt, fritt men melodiskt, aldrig vräkigt, aldrig fult. Inte ens när trion krämar på lite grann. Det är städat och snällt men ändå med en viss uppnosighet. Henri Roger är lite spännande, han verkar ha hängt med sedan mitten på 70-talet och ägnat sig åt mer elektroniska aktiviteter, mycket synt och gitarr. Här fokuserar han dock på det akustiska pianot och han gör det med bravur. Hela instrumentet utnyttjas, och det är mycket vackert när han spelar på pianots riktigt låga register. Mäktigt. Roger är inspirerad av Keith Jarrett vilket inte känns helt oväntat, den melodiska kärnan finns hos båda. Duboc är som vanligt jättebra, han spelar lugnt och fint och ger lyssnaren en trygg känsla, han är en sådan basist som håller ihop musiken, ger den stabilitet. Till och med när han spelar solo känns det som att han arbetar för formen, riktningen och stabiliteten snarare än att visa upp sig. Didier Lasserre, känd från trion Snus där även svensksönerna Joel Grip och Niklas Barnö ingår, är både mjuk och kantig på samma gång. Han kan smeka för att i nästa stund slå till. Hans cymbalspel är spännande och hans sound är genomarbetat och väldigt bra. Trion låter fint tillsammans och man får nog ändå säga att det, något enstaka stökigt spår till trots, genomgående är något slags ballad-känsla i musiken. Parole Plongée är lugn och behärskad, med eftertanke. Trots detta spelar trion en musik som hela tiden går framåt, utan att tveka och tappa fart. Denna typ av drivande ballad kan vara ganska intressant och de tre herrarna klarar av att hålla intensiteten uppe och musiken är ganska intressant från start till slut.
Sound of Music